"You're beautiful, it's true."
James Blunt: "You're Beautiful"
Har ni, mina kära vänner som uppskattar kvalitet i tidningar lika högt som jag gör, läst på denna lilla artikel? Visste ni bara hur jävla ARG jag blev när jag läste den? Man har ju knappast ett val när man läser på sådana satser som "[e]n mager flicka i tioårsåldern med glasögon och brun långklänning [...] vet, när hon lämnar scenen först av alla, att hon är ful".
Ja men fan!
Visst ska man medge att alla barn inte är så söta, men det är ju inte det yttre som spelar den största rollen. Alla vi är unika, alla vi är vackra på något sätt. Det är ändå knappast etiskt eller rätt att sminka och pynta [ja, jag känner till konnotationen - det är precis därför jag använder ordet] sitt barn till en sjuk slags docka!
Visst är det fint om du har ett sådant skönt barn, jo. Då är det bara bra för ungens självkänsla osv. att han eller hon får höra att du är stolt över honom eller henne. Men vad händer då om din unge inte är så där vacker och söt att den skulle vinna sådana här tävlingar? Är det faktiskt värt det att helt förstöra ungens självförtroende, att få den tro att du skäms den?
Jag ser fortfarande konstigt ut. Jag har aldrig varit vacker eller söt på det klassiska sättet man ofta syftar på med ordet. Jag var ett tjockt, skalligt barn som sällan var krytt. Jag var irriterande som fan - kanske därför att jag inte var så dum som man kanske skulle önskat. Brådmogen var jag. Och irriterande som fan. Det var ändå ingen som skulle ha sagt åt mig att jag är irriterande eller att barnet i grannen är sötare än jag - även om jag visste det.
Jag kan inte handla kritik. Det svåraste är kanske just kritiken som handlar om mitt utseende. Jag vet jag är lite för tjock. Jag vet mitt ansikte är rätt konstigt. Det är mycket som är fel med min näsa. Ögonen är ganska fina, men dom kan man inte se: jag gömmer dem ju alltid bakom glasögonen. Jag vill inte höra om det.
När jag var elva sa en lärare till mig att mitt hår ser konstigt ut. När jag var - tja, nästan tretton började mina klasskamrater skratta åt mig, åt mitt utseende. (Troligen hade de ju börjat det ännu tidigare, jag var bara tillräckligt dum för att inte märka det.) Det var då jag började tänka lite mer på hur jag ser ut - men inte tack till mina klasskamrater utan min allra första pojkvän. När jag var femton, sa min mamma att jag är tjock. Jag hade aldrig tänkt att jag skulle vara tjock - tvärtom.
Det var inte förrän jag var nittonårig då jag blev höra att jag är skön, att jag är söt, att jag är till och med vacker. Jag samtyckte inte, men jag skulle fortfarande kunna kyssa den kille som sa det bara eftersom han faktiskt fick mig att känna så, att jag verkligen vore vacker. Då fick jag höra några komplimanger från andra killar också, men jag har aldrig, aldrig träffat en finsk kille som skulle ha kallat mig söt eller vacker: den första killen som sa så var skotsk och de andra var svenska.
Jag hann bli ganska gammal innan jag började få höra att jag inte är någon beauty queen. Jag hade ju aldrig tänkt så, men när jag inte hörde någon kalla mig äcklig så började jag tro det. Fortfarande är jag ändå väldigt, väldigt osäker när det gäller mitt yttre. På sätt och vis gäller det ju alla kvinnor. Sånt är livet. Det finns dom som är fula, det finns dom som är vackra.
Men är det faktiskt okej att förstöra en unges barndom genom att säga att han eller hon er ful? "En bra skola inför vuxenlivet." Så står på reklamen till firman som arrangerar skönhetstävlingar för bebisar. Får ett barn inte vara barn - även om bara dom där några få år?
Det går bra att kolla videon på Aftonbladets sida. Men så ska man också komma ihåg att här bort i Norden är vi inte rätt så galna som dom är i Amerika. Det finns ännu hopp.
Kramar åt alla era jävligt vackra mänskor. ♥
I'm too lazy to spellcheck or to pay that much attention to the grammar and wording. Try to bear with me.
I have always valued quality press, you know, Finnish Iltalehti, Swedish Aftonbladet - tabloids, that is. Today, I happened to run into an article on the children's beauty contests in the States, and frankly, I can't remember the last time I was this pissed off by a newspaper. But it's no wonder, really, after reading sentences such as (the horribly rough translation is, of course, by me), "a thin girl, aged about ten years, with eyeglasses and a long, brown dress knows that she is ugly, when she is the first to leave the scene".
Damn it!
Of course, it would be hypocrisy to say that all children are as cute. Then again, the looks shouldn't be that important. We all are unique; we all are beautiful in some ways. Yet, it is hardly ethical or right to turn your child into a some sick kind of a doll!
Of course, I understand that if you have such a cute child, you want people to see him or her, to see how proud you are. It is good for the kid's self-esteem and so forth. But what happens if your kid is cute but not cute enough to win contests like these? Is it really worth destroying the kid's self-esteem, to make them believe that you are ashamed of them?
I look weird. I have never been beautiful or cute in the classic sense of the word. I was a fat, almost bald child who was ill almost all the time. I was annoying as hell, mostly because I was not as stupid as they would have wanted me to be, I guess. I was precocious. And annoying as hell.yet, no one came to tell me that I was annoying or that the kid in the neighbour was cuter than I - even if I knew it to be true.
I cannot handle critique. The most difficult kind of a critique must be the one that concerns my looks. I know I could lose some weight. I know my face is weird. There are tons of things that are wrong with my nose. My eyes are quite nice, but no one sees them, really, as I always hide them behind the glasses. I know it already, I don't want to hear about it.
When I was eleven, a teacher told me that my hair looks weird. When I was about thirteen, my classmates started laughing at me, the way I looked. (They had probably started it earlier, I just hadn't noticed it before.) It was then that I started paying some attention to my looks - but not because of my classmates but because of my very first boyfriend. When I was fifteen, my mum told me that I was fat - and I had never, ever thought that I might be. Quite on the contrary.
I was nineteen when I first was told that I was cute, beautiful even. I disagreed, but I still have a little warm spot in my heart for the guy who said it. He actually made me feel like that, too, that I was beautiful. Later on, I have had my share of compliments from guys, but the only ones to call me cute or beautiful have been the un-Finns. Mostly Swedes, actually. :D
I managed to grow quite old before finding out that I was no beauty queen. I had never really thought I were, but when no one ever called me ugly (so that I would have heard), I sort of started to hope that it was true. Up to today, I am really unsecure and unsure when it comes to my looks. In a way, I believe that goes to all women. That's the way the life works. Some are beautiful, the others are ugly.
But is it really okay to destroy a kid's childhood by telling them that they are ugly? "A good school for adult life", says the advertisement of the firm that arranges the contests. Shouldn't the child be allowed to be a child - even if just for those few years?
A slideshow is available at the Aftonbladet website ( click!). Meanwhile, we just have to be happy with the fact that we Scandinavians haven't yet become that much like the States. There is still hope...
Hugs for you beautiful people. ♥
Har ni, mina kära vänner som uppskattar kvalitet i tidningar lika högt som jag gör, läst på denna lilla artikel? Visste ni bara hur jävla ARG jag blev när jag läste den? Man har ju knappast ett val när man läser på sådana satser som "[e]n mager flicka i tioårsåldern med glasögon och brun långklänning [...] vet, när hon lämnar scenen först av alla, att hon är ful".
Ja men fan!
Visst ska man medge att alla barn inte är så söta, men det är ju inte det yttre som spelar den största rollen. Alla vi är unika, alla vi är vackra på något sätt. Det är ändå knappast etiskt eller rätt att sminka och pynta [ja, jag känner till konnotationen - det är precis därför jag använder ordet] sitt barn till en sjuk slags docka!
Visst är det fint om du har ett sådant skönt barn, jo. Då är det bara bra för ungens självkänsla osv. att han eller hon får höra att du är stolt över honom eller henne. Men vad händer då om din unge inte är så där vacker och söt att den skulle vinna sådana här tävlingar? Är det faktiskt värt det att helt förstöra ungens självförtroende, att få den tro att du skäms den?
Jag ser fortfarande konstigt ut. Jag har aldrig varit vacker eller söt på det klassiska sättet man ofta syftar på med ordet. Jag var ett tjockt, skalligt barn som sällan var krytt. Jag var irriterande som fan - kanske därför att jag inte var så dum som man kanske skulle önskat. Brådmogen var jag. Och irriterande som fan. Det var ändå ingen som skulle ha sagt åt mig att jag är irriterande eller att barnet i grannen är sötare än jag - även om jag visste det.
Jag kan inte handla kritik. Det svåraste är kanske just kritiken som handlar om mitt utseende. Jag vet jag är lite för tjock. Jag vet mitt ansikte är rätt konstigt. Det är mycket som är fel med min näsa. Ögonen är ganska fina, men dom kan man inte se: jag gömmer dem ju alltid bakom glasögonen. Jag vill inte höra om det.
När jag var elva sa en lärare till mig att mitt hår ser konstigt ut. När jag var - tja, nästan tretton började mina klasskamrater skratta åt mig, åt mitt utseende. (Troligen hade de ju börjat det ännu tidigare, jag var bara tillräckligt dum för att inte märka det.) Det var då jag började tänka lite mer på hur jag ser ut - men inte tack till mina klasskamrater utan min allra första pojkvän. När jag var femton, sa min mamma att jag är tjock. Jag hade aldrig tänkt att jag skulle vara tjock - tvärtom.
Det var inte förrän jag var nittonårig då jag blev höra att jag är skön, att jag är söt, att jag är till och med vacker. Jag samtyckte inte, men jag skulle fortfarande kunna kyssa den kille som sa det bara eftersom han faktiskt fick mig att känna så, att jag verkligen vore vacker. Då fick jag höra några komplimanger från andra killar också, men jag har aldrig, aldrig träffat en finsk kille som skulle ha kallat mig söt eller vacker: den första killen som sa så var skotsk och de andra var svenska.
Jag hann bli ganska gammal innan jag började få höra att jag inte är någon beauty queen. Jag hade ju aldrig tänkt så, men när jag inte hörde någon kalla mig äcklig så började jag tro det. Fortfarande är jag ändå väldigt, väldigt osäker när det gäller mitt yttre. På sätt och vis gäller det ju alla kvinnor. Sånt är livet. Det finns dom som är fula, det finns dom som är vackra.
Men är det faktiskt okej att förstöra en unges barndom genom att säga att han eller hon er ful? "En bra skola inför vuxenlivet." Så står på reklamen till firman som arrangerar skönhetstävlingar för bebisar. Får ett barn inte vara barn - även om bara dom där några få år?
Det går bra att kolla videon på Aftonbladets sida. Men så ska man också komma ihåg att här bort i Norden är vi inte rätt så galna som dom är i Amerika. Det finns ännu hopp.
Kramar åt alla era jävligt vackra mänskor. ♥
I'm too lazy to spellcheck or to pay that much attention to the grammar and wording. Try to bear with me.
I have always valued quality press, you know, Finnish Iltalehti, Swedish Aftonbladet - tabloids, that is. Today, I happened to run into an article on the children's beauty contests in the States, and frankly, I can't remember the last time I was this pissed off by a newspaper. But it's no wonder, really, after reading sentences such as (the horribly rough translation is, of course, by me), "a thin girl, aged about ten years, with eyeglasses and a long, brown dress knows that she is ugly, when she is the first to leave the scene".
Damn it!
Of course, it would be hypocrisy to say that all children are as cute. Then again, the looks shouldn't be that important. We all are unique; we all are beautiful in some ways. Yet, it is hardly ethical or right to turn your child into a some sick kind of a doll!
Of course, I understand that if you have such a cute child, you want people to see him or her, to see how proud you are. It is good for the kid's self-esteem and so forth. But what happens if your kid is cute but not cute enough to win contests like these? Is it really worth destroying the kid's self-esteem, to make them believe that you are ashamed of them?
I look weird. I have never been beautiful or cute in the classic sense of the word. I was a fat, almost bald child who was ill almost all the time. I was annoying as hell, mostly because I was not as stupid as they would have wanted me to be, I guess. I was precocious. And annoying as hell.yet, no one came to tell me that I was annoying or that the kid in the neighbour was cuter than I - even if I knew it to be true.
I cannot handle critique. The most difficult kind of a critique must be the one that concerns my looks. I know I could lose some weight. I know my face is weird. There are tons of things that are wrong with my nose. My eyes are quite nice, but no one sees them, really, as I always hide them behind the glasses. I know it already, I don't want to hear about it.
When I was eleven, a teacher told me that my hair looks weird. When I was about thirteen, my classmates started laughing at me, the way I looked. (They had probably started it earlier, I just hadn't noticed it before.) It was then that I started paying some attention to my looks - but not because of my classmates but because of my very first boyfriend. When I was fifteen, my mum told me that I was fat - and I had never, ever thought that I might be. Quite on the contrary.
I was nineteen when I first was told that I was cute, beautiful even. I disagreed, but I still have a little warm spot in my heart for the guy who said it. He actually made me feel like that, too, that I was beautiful. Later on, I have had my share of compliments from guys, but the only ones to call me cute or beautiful have been the un-Finns. Mostly Swedes, actually. :D
I managed to grow quite old before finding out that I was no beauty queen. I had never really thought I were, but when no one ever called me ugly (so that I would have heard), I sort of started to hope that it was true. Up to today, I am really unsecure and unsure when it comes to my looks. In a way, I believe that goes to all women. That's the way the life works. Some are beautiful, the others are ugly.
But is it really okay to destroy a kid's childhood by telling them that they are ugly? "A good school for adult life", says the advertisement of the firm that arranges the contests. Shouldn't the child be allowed to be a child - even if just for those few years?
A slideshow is available at the Aftonbladet website ( click!). Meanwhile, we just have to be happy with the fact that we Scandinavians haven't yet become that much like the States. There is still hope...
Hugs for you beautiful people. ♥