God, forgive me, I wrote het!
Titel: Vårlöv
Författare: Emelie
Par: Tracy/Matt
Sammanfattning: Breakeup och tankar...
Fönstret är öppet och en svag, ljum bris får ditt hår att fladdra lätt. Du sitter ihopkrupen på fönsterbrädan med benen uppdragna mot bröstet och dina armar kramande om dig. Det är en varm försommardag, men ändå fryser du.
Du ser långt från din utkiksplats på sjätte våningen. Precis nedanför dig är en asfalterad gång utmed hela husets längd, där går en mamma skutandes på en barnvagn, ett äldre par på promenad och en medelålders man som ser ut som om han varit i snabbköpet och gjort några småinköp. Bortanför asfaltsgången är det en gräsmatta med en lekplats och några träd, sedan tar nästa hus vid. Ett hus identiskt till det hus nu sitter i. Några barn leker tafatt på gräsmattan och en flicka gungar för sig själv på lekplatsen.
Träden där ute är alldeles ljusgröna, sådär vackert ljusgröna som bara träd kan vara när de är nyutslagna. För några dagar sedan när du tittade ut genom ditt fönster så var trädens kronor fortfarande kala och nakna mot himlen. Nu sprudlar de av tusentals nyutsprungna löv.
Böjer du huvudet lite utåt ser du vägen som går där utanför, där sträcker den sitt långa grå band fullt av ett myller av små bilar. En buss saktar precis in för att släppa av passagerare på busshållplatsen mellan de två radhusen.
Den har nummer 55, du kan inte se det från din plats, men du vet det. Ett tiotal barn i lågstadieåldern hoppas av bussen, de bär fortfarande på skolväskor, så du antar att de precis har slutat för dagen. Efter kommer en gammal kvinna med rullator. Ingen av barnen bryr sig om att hjälpa kvinnan, de är för upptagna av att skynda sig hem för att sedan kunna springa ut och leka igen. Så den gamla kvinnan får klara sig av bussen bäst hon kan.
Det var den bussen han jämt brukade komma med när han åkte till dig. Han hade både körkort och bil, men ändå tog han bussen. Du vet inte exakt varför, kanske fick de honom att känna sig vanlig? Du tyckte i alla fall att det var charmigt. Du tog med bussen när du skulle till honom, men det kan bro på att du inte hade någon bil och körkortet var du inte klar med än.
Du brukade ofta sitta här i fönstret och vänta när du visste att han skulle komma. Då kunde du se honom gå av bussen borta vid vägen, snedda över gräsmattan innan han började gå utmed asfaltsgången. När han kom under ditt fönster brukade han titta upp mot dig, eftersom han visste om att du ofta satt där. När han såg dig så vinkade han glatt. Ibland när han var på extra bra humör gjorde han en liten dans för dig eller bara hoppade runt lite. En gång höll du nästan på att trilla ut ur fönstret för att han såg så rolig ut, då hade han bara skrattat.
Sen gick han in genom porten och tog hissen upp till dig på sjätte våningen, där du väntade innanför dörren. Där fick du en välkomskyss, antingen före eller efter han tagit av sig skorna, det berodde på vad han var på för humör. Men det blev oftast före.
Du tyckte alltid att det var så spännande att kyssa honom, särskilt sedan han gjort sina två nya läppiercingar för några månader sedan. En på var sida av munnen. De var så roliga, särskilt som de var så pass ny att de inte hade läkt riktigt ordentligt än. Så ibland om du gjorde någon häftig rörelse så grymtade han ilsket till av smärta. I början hände det nästan hela tiden, men de senaste veckorna blev det mer sällan, allteftersom läkningen blev bättre. Men du gillade när han gjorde så, du gillade att plåga honom och sen bara skratta åt det.
Du önskade så innerligt att han skulle komma med nästa buss, att han kunde stå där nedanför fönstret och ge dig slängkyssar. Men du vet att det inte kommer att hända, han kommer inte tillbaka. Du kan inte förstå hur han kunde lämna dig.
Det gör så ont att tänka på, men ändå är det det enda din hjärna kan fokusera på. Det känns som om det var du som föll bort när han prioriterade sitt liv. Han föredrog att bli full och hög med sina kompisar och turnera med bandet han spelade i framför att vara med dig. Bandet har jämt varit viktigt för honom, det vet du och det accepterar du. Men det har tagit upp alldeles för mycket av honom. Det och drickandet. Han dricker jämt, du mins inte senaste gången du såg honom nykter.
Eller jo, det gör du. Det var väl senast han sov över hos dig och vaknade bakfull men hyfsat tillnyktrad dagen efter.
Det var mer som en kul grej för honom i början, om man ska vara rockstjärna ska man dricka och då gjorde hand det. Men det blev för mycket allt eftersom tiden gick, i alla fall tyckte du det. Men han drack aldrig så att han blev jobbig, nästa aldrig. Han blev bara mysig och glad.
"Tracy?" Du hoppar till av det plötsliga ljudet av en människa som rör sig i den annars så tomma och tysta lägenheten. "Sitter du fortfarande här?"
Figuren rör sig över golvet fram till dig dör du sitter i fönstret.
"Du kan inte sitta här längre, det är ju svinkallt," säger hon ömt och lägger armarna om dig.
Du har inte märkt hur tiden har gått och hur den tidiga eftermiddagen förvandlats till natt framför ögonen på dig. Den svarta luften leker med de färska löven där ute. Pustar av vinden letar sig in genom fönstret till dig. Plötsligt känner du hur kallt det är och hur mycket du fryser.
Barnen som tjoade och tjimmade där ner på gräsmattan innan har gått in till sina varma sängar för länge sedan. Det enda som hörs nu är det avlägsna brusandet från trafiken och en och annan bil som kör förbi på närmare håll. Ännu en buss kommer där ute på gatan, nummer 55. Men denna stannar inte på hållplatsen, den bara kör förbi. Du undrar hur många bussar som kört förbi medan du suttit där. Det måste varit många, fastän det vara går en i halvtimmen. Han har inte varit på en enda av dem.
"Kom nu, gumman..." hon hjälper dig ner från fönstret och bor till sängen på andra sidan av rummet. Där lägger hon dig ner under täcket.
"Tänker du fortfarande på honom?" viskar hon samtidigt som hon lägger sig bredvid dig. Du nickar stumt.
"Stackare." Åter igen lägger hon armarna om dig och trycker dig nära intill sig. Du slappnar av lite och känner hur tårarna väller upp i dina ögon.
Du hade lovat dig själv att inte gråta över honom och det har du inte gjort innan heller. Du hade bara suttit apatiskt i ditt fönster och stirrat ut. Han var inte värd att gråta över. Han är bara en dum skitstövel som hellre knullar runt med sina bandkompisar än med dig. Men nu gråter du och det känns skönt.
Armarna kramar hårt om dig, vaggar och vyssar. Och du vet, hur många gånger ditt hjärta än kommer att krossas i tusen bitar så kommer du alltid att ha dina vänner att luta dig mot.
I promisse nor to sin again...
Författare: Emelie
Par: Tracy/Matt
Sammanfattning: Breakeup och tankar...
Fönstret är öppet och en svag, ljum bris får ditt hår att fladdra lätt. Du sitter ihopkrupen på fönsterbrädan med benen uppdragna mot bröstet och dina armar kramande om dig. Det är en varm försommardag, men ändå fryser du.
Du ser långt från din utkiksplats på sjätte våningen. Precis nedanför dig är en asfalterad gång utmed hela husets längd, där går en mamma skutandes på en barnvagn, ett äldre par på promenad och en medelålders man som ser ut som om han varit i snabbköpet och gjort några småinköp. Bortanför asfaltsgången är det en gräsmatta med en lekplats och några träd, sedan tar nästa hus vid. Ett hus identiskt till det hus nu sitter i. Några barn leker tafatt på gräsmattan och en flicka gungar för sig själv på lekplatsen.
Träden där ute är alldeles ljusgröna, sådär vackert ljusgröna som bara träd kan vara när de är nyutslagna. För några dagar sedan när du tittade ut genom ditt fönster så var trädens kronor fortfarande kala och nakna mot himlen. Nu sprudlar de av tusentals nyutsprungna löv.
Böjer du huvudet lite utåt ser du vägen som går där utanför, där sträcker den sitt långa grå band fullt av ett myller av små bilar. En buss saktar precis in för att släppa av passagerare på busshållplatsen mellan de två radhusen.
Den har nummer 55, du kan inte se det från din plats, men du vet det. Ett tiotal barn i lågstadieåldern hoppas av bussen, de bär fortfarande på skolväskor, så du antar att de precis har slutat för dagen. Efter kommer en gammal kvinna med rullator. Ingen av barnen bryr sig om att hjälpa kvinnan, de är för upptagna av att skynda sig hem för att sedan kunna springa ut och leka igen. Så den gamla kvinnan får klara sig av bussen bäst hon kan.
Det var den bussen han jämt brukade komma med när han åkte till dig. Han hade både körkort och bil, men ändå tog han bussen. Du vet inte exakt varför, kanske fick de honom att känna sig vanlig? Du tyckte i alla fall att det var charmigt. Du tog med bussen när du skulle till honom, men det kan bro på att du inte hade någon bil och körkortet var du inte klar med än.
Du brukade ofta sitta här i fönstret och vänta när du visste att han skulle komma. Då kunde du se honom gå av bussen borta vid vägen, snedda över gräsmattan innan han började gå utmed asfaltsgången. När han kom under ditt fönster brukade han titta upp mot dig, eftersom han visste om att du ofta satt där. När han såg dig så vinkade han glatt. Ibland när han var på extra bra humör gjorde han en liten dans för dig eller bara hoppade runt lite. En gång höll du nästan på att trilla ut ur fönstret för att han såg så rolig ut, då hade han bara skrattat.
Sen gick han in genom porten och tog hissen upp till dig på sjätte våningen, där du väntade innanför dörren. Där fick du en välkomskyss, antingen före eller efter han tagit av sig skorna, det berodde på vad han var på för humör. Men det blev oftast före.
Du tyckte alltid att det var så spännande att kyssa honom, särskilt sedan han gjort sina två nya läppiercingar för några månader sedan. En på var sida av munnen. De var så roliga, särskilt som de var så pass ny att de inte hade läkt riktigt ordentligt än. Så ibland om du gjorde någon häftig rörelse så grymtade han ilsket till av smärta. I början hände det nästan hela tiden, men de senaste veckorna blev det mer sällan, allteftersom läkningen blev bättre. Men du gillade när han gjorde så, du gillade att plåga honom och sen bara skratta åt det.
Du önskade så innerligt att han skulle komma med nästa buss, att han kunde stå där nedanför fönstret och ge dig slängkyssar. Men du vet att det inte kommer att hända, han kommer inte tillbaka. Du kan inte förstå hur han kunde lämna dig.
Det gör så ont att tänka på, men ändå är det det enda din hjärna kan fokusera på. Det känns som om det var du som föll bort när han prioriterade sitt liv. Han föredrog att bli full och hög med sina kompisar och turnera med bandet han spelade i framför att vara med dig. Bandet har jämt varit viktigt för honom, det vet du och det accepterar du. Men det har tagit upp alldeles för mycket av honom. Det och drickandet. Han dricker jämt, du mins inte senaste gången du såg honom nykter.
Eller jo, det gör du. Det var väl senast han sov över hos dig och vaknade bakfull men hyfsat tillnyktrad dagen efter.
Det var mer som en kul grej för honom i början, om man ska vara rockstjärna ska man dricka och då gjorde hand det. Men det blev för mycket allt eftersom tiden gick, i alla fall tyckte du det. Men han drack aldrig så att han blev jobbig, nästa aldrig. Han blev bara mysig och glad.
"Tracy?" Du hoppar till av det plötsliga ljudet av en människa som rör sig i den annars så tomma och tysta lägenheten. "Sitter du fortfarande här?"
Figuren rör sig över golvet fram till dig dör du sitter i fönstret.
"Du kan inte sitta här längre, det är ju svinkallt," säger hon ömt och lägger armarna om dig.
Du har inte märkt hur tiden har gått och hur den tidiga eftermiddagen förvandlats till natt framför ögonen på dig. Den svarta luften leker med de färska löven där ute. Pustar av vinden letar sig in genom fönstret till dig. Plötsligt känner du hur kallt det är och hur mycket du fryser.
Barnen som tjoade och tjimmade där ner på gräsmattan innan har gått in till sina varma sängar för länge sedan. Det enda som hörs nu är det avlägsna brusandet från trafiken och en och annan bil som kör förbi på närmare håll. Ännu en buss kommer där ute på gatan, nummer 55. Men denna stannar inte på hållplatsen, den bara kör förbi. Du undrar hur många bussar som kört förbi medan du suttit där. Det måste varit många, fastän det vara går en i halvtimmen. Han har inte varit på en enda av dem.
"Kom nu, gumman..." hon hjälper dig ner från fönstret och bor till sängen på andra sidan av rummet. Där lägger hon dig ner under täcket.
"Tänker du fortfarande på honom?" viskar hon samtidigt som hon lägger sig bredvid dig. Du nickar stumt.
"Stackare." Åter igen lägger hon armarna om dig och trycker dig nära intill sig. Du slappnar av lite och känner hur tårarna väller upp i dina ögon.
Du hade lovat dig själv att inte gråta över honom och det har du inte gjort innan heller. Du hade bara suttit apatiskt i ditt fönster och stirrat ut. Han var inte värd att gråta över. Han är bara en dum skitstövel som hellre knullar runt med sina bandkompisar än med dig. Men nu gråter du och det känns skönt.
Armarna kramar hårt om dig, vaggar och vyssar. Och du vet, hur många gånger ditt hjärta än kommer att krossas i tusen bitar så kommer du alltid att ha dina vänner att luta dig mot.
I promisse nor to sin again...