(no subject)
Ibland kan en enda person ändra hela ens liv.
Det började med att hon hoppade över en måltid.
Det var ingen som reagerade över det; alla gjorde det någon gång. Hon skyllde det på att hon inte var hungrig första gången. Hon gillade inte maten andra. Hon hade ätit en stor frukost tredje gången. Alltid en ny ursäkt för varje gång. Men gångerna blev fler, och ursäkterna färre och mindre troliga. Hennes vänners blickar brände mot hennes rygg när hon lämnade dem varje lunchrast i skolan för att slippa se maten.
Hon började undvika att se sig själv i speglar. Efter det fönsterrutor. Hon klarade inte av att se sin egen reflektion utan att lida av extrem ångest, och valde att undvika det. Hon skyggade undan från människor som kom för nära henne, för att hon var rädd att de skulle se det hon såg.
Sakta men säkert, kände hon sig bättre. Hon blev smalare, det kunde hon både se och känna. Hennes kropp kändes renare än vad den gjorde innan, och det gav henne sinnesro, till en viss grad. Men det var inte tillräckligt. Hon var fortfarande inte smal nog, hon var fortfarande äcklig. ’Bara lite till’, sa hon till sig själv. ’Bara lite till’.
Hon gjorde det till en vana att gå runt på skolgården under lunchrasterna, mest för att undvika sina vänner. Hon tyckte sig se äckel och ogillande i deras blickar och tog varje tillfälle i akt att komma ifrån det. När vädret blev kallare fortsatte hon sina vandringar inne i skolbyggnaden, sakta gående i korridorerna och trapporna, utan att se människorna som gick omkring henne. Om någon stötte till henne märkte hon det knappt, utan fortsatte att gå som om ingenting hade hänt; hennes hjärna var för blank för att ta in sinnesintryck. Hon var inne i sin egen värld, en värld där hon inte kände någonting, och inte tänkte någonting.
Men det fanns de som gillade att förstöra hennes sinnesro. Pojkar och flickor som slängde ord efter henne och när hon inte reagerade tog de till våld. Mer än en gång hade hon blivit knuffad in i en vägg eller mot golvet. Det ledde till att hon sökte sig till platser hon visste var mer folktomma, och gjorde henne ännu mer skygg mot människor omkring henne. Hon gick till gymnastiksalen, och när denna var upptagen begav hon sig av till musikrummen. Musikrummen låg på andra sidan skolan från där hon hade sitt skåp och korridorerna dit var alltid överfyllda med elever, men väl där var det tomt och stilla. Hon gillade tystnaden där, och ibland när hon lyckades smita in i rummen brukade hon sätta sig vid ett piano och låta fina fingrar glida över de svala och lena tangenterna. Hon spelade aldrig, men hon gillade känslan av att sitta vid pianot. Hon kunde dagdrömma sig bort till ett liv där hon var någon annan än sig själv.
Det var under en av dessa gånger, när hon satt inne i ett av rummen, som hennes dagdröm blev avbruten för första gången på länge. Först var hon inte säker på vad det var hon hörde, men när hon koncentrerade sig på ljudet insåg hon att det var någon som sjöng. En pojke, vad hon kunde höra från där hon satt, som sjöng med en klar stämma. Någonting i den rösten fångade hennes intresse, och så ljudlöst hon kunde ställde hon sig upp och gick mot dörren där hon stannade. Ett rum en bit ifrån det hon hade varit i hade dörren öppen och hon kunde tydligt höra att rösten kom därifrån. Sakta närmade hon sig och kikade in genom springan.
Mitt i rummet stod det en pojke. Solljuset, som trots det kalla vädret sken starkt, lyste upp rummet och pojken. Det färgade hans hår nästan bländande blont och trots att hon stod så långt ifrån kunde hon ändå se den klara färgen i hans ögon. De var nästan isblåa i solskenet.
Han verkade inte ha märkt av henne, utan fortsatte att sjunga. Hans röst var mörk, nästan hes, men ändå stark och klar, och den nästan skar in i henne. Hon kände, snarare än hörde, orden ur sången som han sjöng. De fyllde hela hennes kropp och lämnade ingen plats för tankar.
Skolklockan ringde, för att signalera att lunchrasten var slut, och hon drogs tillbaka till verkligheten. Hon märkte att pojken var sakta på väg mot dörren. Hon fruktade för att han skulle se henne och skyndade hon sig in i rummet hon hade varit i tidigare och väntade på att hans fotsteg skulle försvinna. Ett svagt klickande ljud hördes i korridoren, men det märkte hon inte.
Vad hon märkte var att utmed hennes kinder fanns det spår av tårar hon inte visste hade runnit ner.
Hon kom allt oftare till musikrummen efter det; så fort lektionerna var över gick hon med snabba steg till den delen av skolan, i hopp om att finna pojken där igen. Hon hade inte kunnat glömma honom, och varje dag under en vecka väntade hon. Hon satt ensam i de tomma musikrummen och lyssnade efter minsta ljud av en annan levande varelse. Men ingenting hördes på en hel vecka.
Hon var på väg till musikrummen när hon hörde det ute i korridoren. Hans röst. Samma ögonblick hon hörde det sprang hon den sista biten och tittade in i rummet. Än en gång stod han i mitten av rummet, men denna gång var det mulet, och ingen sol lyste i hans ansikte. Trots det var hans ögon lika ljust blåa som förut.
Han sjöng en annan sång, en som var ännu mer sorgsen och än en gång kände hon hur fylldes upp av orden som kom ur pojkens mun. Hon kände det som om hon sjöng om hennes sorg, hennes känslor, och hon kunde inte stoppa tårarna från att falla igen.
En dörr smällde igen längre ner i korridoren och hon gav ifrån sig ett ofrivilligt ljud av överraskning. För sent upptäckte hon sitt misstag, och hon såg hur pojken slutade sjunga och vände huvudet mot hennes håll. Inte förrän då märkte hon hur tomma hans ögon var.
”Vem där?” frågade han. Hon visste inte vad hon skulle svara, och fortsatte att vara tyst. ”Hallå? Vem är det? Jag vet att det är någon där?” Han började långsamt gå mot dörren och när han var halvvägs återfick hon fattningen.
”Förlåt. Det var inte meningen att störa dig, jag bara…” Orden dog i halsen när hans ansikte ändrades och han såg frågade åt hennes håll.
”Vem är du?” Han tog några steg till närmare dörren; ju närmare han kom, desto säkrare blev hon på att hans blick var riktad mot en punkt någonstans över henne axel.
”Jag heter Therese, jag går på Natur.” Hon backade ett steg när hon tyckte han kom för nära, och han stannade.
”Varför är du här då? Natursalarna är väl på andra sidan?” frågade han. Hans ögonbryn rynkades ihop.
Hon tvekade lite, men bestämde sig för att tala sanningen. ”Jag hörde dig sjunga förra veckan och jag- jag tyckte verkligen att du sjöng bra. Jag ville höra det igen.”
Han höjde på ögonbrynen, av förvåning antog hon, och hon såg ner mot sina fötter. De var tysta ett tag, tills han pratade igen. ”Du- Tyckte du om det?”
Hon nickade, men när hon märkte att han inte reagerade svarade hon honom med ett enkelt ”Ja”.
”Varför?”
Hon såg upp mot honom igen när han ställde frågan. ”Jag vet inte. Du har en otrolig röst.”
Hon såg hur ett leende spred sig över hans läppar; hennes hjärta hoppade till av synen. ”Tack”, sa han.
Hon fick det bekräftat att han var blind. Han talade om för henne att han förlorade synen när han var ett litet barn, för liten för att själv komma ihåg det. Han hade några minnen från tiden då han kunde se, och sättet han beskrev dem på sa henne att han hade gått igenom dem många gånger. Hon trodde sig kunna förstå vart sorgen i hans röst kom från.
Han lät henne sitta inne i rummet medan han sjöng och sa ingenting när han hörde hennes gråtfyllda röst när hon pratade. Han lät henne sitta en bit ifrån honom, för att undvika att komma för nära. Han tillät henne ställa honom fråga efter fråga, trots att hon knappt svarade på några utav hans frågor.
Veckorna gick och vintern var över. Fortfarande satt de två inne i rummet tillsammans, medan solen sken in genom fönstret. De satt på golvet, hon nynnandes på en av hans sånger medan han lyssnade med stängda ögon, när han ställde frågan hon fruktade mest.
”Äter du inte i skolan?”
Hon tystnade och satt orörlig, medan hon såg hur hans ögon öppnade och fokuserade dem åt hennes håll. ”Va?”
”Du är alltid här inne när jag kommer hit och du går aldrig förrän klockan ringer. Du är här praktiskt taget hela lunchrasten”, förklarde han och bet sig i läppen.
För henne kändes det som om en hand kramade om hennes hjärta och hon fick svårt att andas. Hon kunde inte tala om sanningen för honom. Kunde inte säga vad som egentligen gick igenom hennes hjärna. Hon kunde inte. ”Jag vet inte vad du har fått för dig, men jag äter i skolan. Har du aldrig hört talas om att äta snabbt?” Hon började ställa sig upp för att gå.
”Nej, vänta-” Hans hand sköt ut och fick tag om hennes handled; det var första gången han rörde vid henne. Hon slet hastigt utan handen, och med skräck i ögonen lämnade hon rummet. Hon ignorerade hans rop efter henne och sprang nerför korridoren, bort från honom.
Dagen efter stod han och väntade på henne utanför skolbyggnaden när hon kom dit. Hon gick fram till honom med hjärtat i halsgropen; det var första gången de träffades utanför musikrummet. ”Hej”, sa hon tyst och såg på sina fötter.
Han sa ingenting, utan trevande sökte efter hennes hand, för att leda henne bort från skolan. Hon hörde hur skolklockan ringde och hon såg frågande på hans rygg, men var tyst. Hans hand i hennes kändes trygg.
De kom till slut fram till en äng inte långt ifrån skolan, omgivet av träd, där ljudet av bilar och människor inte hördes mer än ett svag brus i fjärran. Han satte sig ner på marken och satte henne i sitt knä. Hon stretade emot för att komma ifrån honom, ovan vid den nära kontakten och livrädd att han skulle känna det hon såg hos sig själv, men han kramade om hennes midja och tvingade henne att sitta kvar. Hon var nära på att börja gråta när han tyst sa, ”Snälla.” Hon stillnade och lät hans fingrar sakta gå över hennes armar och lår, längs hennes ryggrad och mot magen, där de följde linjerna av hennes revben. Hon kände hur hans suckade och tårarna föll från hennes ögon. ”Du är så smal, Therese.” Hans händer sökte sig runt hennes midja än en gång och kramade henne bakifrån. ”Så smal.”
Hon kunde inte få fram ett ljud. Hon grät ljudlöst medan hon kände hans varma kind mot hennes rygg och den svaga bris som strök över hennes ansikte och kylde ner de varma tårarna. De sa ingenting på ett långt tag.
”Kan du… Kan du beskriva hur det ser ut? Det runt omkring oss, alltså.”
Hans ord gjorde henne förvånad; hon var förberedd på att han skulle ställa frågor hon inte kunde svara på än. Men hon samlade sig, och med skakig röst förklarade omgivningen för honom. Han frågade henne om färgerna och avstånd, och hon svarade. När han tystnade hade hon lugnat ner sig så mycket att hon kunde torka tårarna utan att nya rann ner. Försiktigt och tveksamt lutade hon sig bak mot honom, och hon kände hur hans armar slappnade av runt henne. Hon vände huvudet för att se på honom, där han satt med stängda ögon och ett smått leende på läpparna. Ett svagt hummande lät från hans hals.
”Det låter så vackert”, sa han med en darrande ton. Han såg så fridfull ut, att hennes hjärna blev blank, och hon lutade sig närmare och kysste honom på läpparna. Hans ögon öppnades och hans kropp stelnade till; i fruktan drog hon sig tillbaka från honom med uppspärrade ögon, beredd på det värsta. Istället log han och drog henne till sig, så att deras läppar möttes igen. Det var mjukt och tryggt och hon kände det som om hon hade hittat sitt nya hem.
Solen sken över dem och spred värme och ljus över dem, och hon kände att det här var en av de perfekta stunderna hon hade hört talas i en av hans sånger.
”Kom igen, snälla?”
”Varför? Det kommer bara att bli fel..”
”Vad är det för fel? Snälla Therese, det är bara mat.” Han höll gafflen med pasta framför sig och åt upp det. ”Se, det är inget farligt”, sa han. Han tog en ny bit, en mindre, och gav den till henne. ”Det är inte bra för dig om du inte äter, det vet du.”
Han hade försökt övertala henne ett längre tag, och hon insåg att hon inte kunde säga nej till honom längre. Det var alltid på det sättet. Hon tog maten och tuggade långsamt, kände den ännu främmande känslan av pasta i sin mun. För första gången ända sedan han hade börjat sina försök att få henne att äta kände hon inte äckel. Hon var fortfarande ovan vid att känna så mycket smak, men hon gjorde det för honom. För att han skulle le åt henne.
Han gav henne en kram och gav henne tallriken och gafflen. Han tvingade henne aldrig att äta mer än vad hon ville och orkade, och det gjorde henne lättad. Hon gjorde det av egen vilja och för varje gång blev det lättare. Hon trodde att hon skulle känna sig äcklad av att hon började gå upp i vikt, och det gjorde hon i början också, men det gick sakta över tack vare honom. Han höll alltid om henne när han kände på sig att hon blev för självmedveten. Han kysste henne när hon började prata om sina fel. Han viskade till henne att hon var vacker varje gång hon satt och petade i maten. Han kunde inte se henne, men han kunde känna. Han förstod vad hon behövde och när, och det hjälpte henne att komma tillbaka till den hon hade varit innan.
Hon kände sig lättare om hjärtat, och den trötthet hon inte visste hon hade upplevt förvandlades till lycka och livslust. Men trots det kunde det ibland komma stunder där hon blev så äcklad av mat att hon inte kunde låta bli att kräkas, för att bli av med det från sin kropp. På något sätt märkte han av de tillfällen, och hans tysta gråt när han kramade om henne vred om hennes hjärta i förtvivlan. Hon ville inte se honom gråta; hans leende var allt för henne.
”Therese.”
Hon såg upp när hon hörde hans röst och log. Snabbt reste hon sig ifrån golvet där hon suttit och gick fram till honom. ”Du är sen, jag var nästan rädd att du inte-”
”Jag måste berätta en sak.” Hans vanliga leende var inte där när han pratade och hon stannade upp några metrar framför honom. Avsaknaden av hans glada hälsning gjorde henne nervös.
”Berätta vad?”
Han gick långsamt fram till henne. ”Lova mig. Lova mig att du inte kommer att gråta, okay?” Han svalde, och hon var öppnade munnen för att prata. ”Jag ska flytta, Therese.”
Hon såg förvirrat på honom. ”Flytta? Flytta vart? Varför är du så seriös, det är väl inte så långt-”
Han skakade på huvudet. ”Jo, det är det. Eller, tillräckligt långt. Pappa hittade nytt jobb uppe i Luleå, så vi ska flytta dit.”
”Nej.” Hon sjönk ner på golvet medan hon tog in det han berättat för henne.
”Therese?”
”Du.. Du kan inte flytta? Vad ska jag göra utan dig? Hur ska jag klara mig utan dig, du får inte flytta!” Tårarna strömmade nerför hennes kinder när hennes röst stegvist blev högre och hon såg honom svälja igen.
”Jag har inget val. Jag måste följa med.”
Hon grep efter hans hand och kramade den hårt. ”Snälla, lämna mig inte. Snälla...”
En tår rann nerför hans kind när han satte sig ner bredvid henne, och kramade henne hårt. ”Jag kommer tillbaka. Efter studenten, det första jag gör är att komma tillbaka, okay?” Han höll henne en bit ifrån sig och hans tomma ögon stirrade på en punkt strax ovanför hennes högra axel. ”Jag kommer att ringa dig varje dag. Vi kan till och med hälsa på varandra under lov, eller hur? Men då får du lov att ta hand om dig själv, har du förstått? Du måste se till att må bra, även om jag inte är här.”
”Jag kan inte.. Jag kan inte göra det utan dig, du får inte-”
”Jo, Therese.” Han kramade henne igen, ett leende i hans ord. ”Jag vet att du är stark nog. Innerst inne.”
Studenten var varm; solen sken starkt, allas leenden lyste och hon kände sig trygg. Hon var färdig, hon hade klarat sig.
Och där stod han.
Det började med att hon hoppade över en måltid.
Det var ingen som reagerade över det; alla gjorde det någon gång. Hon skyllde det på att hon inte var hungrig första gången. Hon gillade inte maten andra. Hon hade ätit en stor frukost tredje gången. Alltid en ny ursäkt för varje gång. Men gångerna blev fler, och ursäkterna färre och mindre troliga. Hennes vänners blickar brände mot hennes rygg när hon lämnade dem varje lunchrast i skolan för att slippa se maten.
Hon började undvika att se sig själv i speglar. Efter det fönsterrutor. Hon klarade inte av att se sin egen reflektion utan att lida av extrem ångest, och valde att undvika det. Hon skyggade undan från människor som kom för nära henne, för att hon var rädd att de skulle se det hon såg.
Sakta men säkert, kände hon sig bättre. Hon blev smalare, det kunde hon både se och känna. Hennes kropp kändes renare än vad den gjorde innan, och det gav henne sinnesro, till en viss grad. Men det var inte tillräckligt. Hon var fortfarande inte smal nog, hon var fortfarande äcklig. ’Bara lite till’, sa hon till sig själv. ’Bara lite till’.
Hon gjorde det till en vana att gå runt på skolgården under lunchrasterna, mest för att undvika sina vänner. Hon tyckte sig se äckel och ogillande i deras blickar och tog varje tillfälle i akt att komma ifrån det. När vädret blev kallare fortsatte hon sina vandringar inne i skolbyggnaden, sakta gående i korridorerna och trapporna, utan att se människorna som gick omkring henne. Om någon stötte till henne märkte hon det knappt, utan fortsatte att gå som om ingenting hade hänt; hennes hjärna var för blank för att ta in sinnesintryck. Hon var inne i sin egen värld, en värld där hon inte kände någonting, och inte tänkte någonting.
Men det fanns de som gillade att förstöra hennes sinnesro. Pojkar och flickor som slängde ord efter henne och när hon inte reagerade tog de till våld. Mer än en gång hade hon blivit knuffad in i en vägg eller mot golvet. Det ledde till att hon sökte sig till platser hon visste var mer folktomma, och gjorde henne ännu mer skygg mot människor omkring henne. Hon gick till gymnastiksalen, och när denna var upptagen begav hon sig av till musikrummen. Musikrummen låg på andra sidan skolan från där hon hade sitt skåp och korridorerna dit var alltid överfyllda med elever, men väl där var det tomt och stilla. Hon gillade tystnaden där, och ibland när hon lyckades smita in i rummen brukade hon sätta sig vid ett piano och låta fina fingrar glida över de svala och lena tangenterna. Hon spelade aldrig, men hon gillade känslan av att sitta vid pianot. Hon kunde dagdrömma sig bort till ett liv där hon var någon annan än sig själv.
Det var under en av dessa gånger, när hon satt inne i ett av rummen, som hennes dagdröm blev avbruten för första gången på länge. Först var hon inte säker på vad det var hon hörde, men när hon koncentrerade sig på ljudet insåg hon att det var någon som sjöng. En pojke, vad hon kunde höra från där hon satt, som sjöng med en klar stämma. Någonting i den rösten fångade hennes intresse, och så ljudlöst hon kunde ställde hon sig upp och gick mot dörren där hon stannade. Ett rum en bit ifrån det hon hade varit i hade dörren öppen och hon kunde tydligt höra att rösten kom därifrån. Sakta närmade hon sig och kikade in genom springan.
Mitt i rummet stod det en pojke. Solljuset, som trots det kalla vädret sken starkt, lyste upp rummet och pojken. Det färgade hans hår nästan bländande blont och trots att hon stod så långt ifrån kunde hon ändå se den klara färgen i hans ögon. De var nästan isblåa i solskenet.
Han verkade inte ha märkt av henne, utan fortsatte att sjunga. Hans röst var mörk, nästan hes, men ändå stark och klar, och den nästan skar in i henne. Hon kände, snarare än hörde, orden ur sången som han sjöng. De fyllde hela hennes kropp och lämnade ingen plats för tankar.
Skolklockan ringde, för att signalera att lunchrasten var slut, och hon drogs tillbaka till verkligheten. Hon märkte att pojken var sakta på väg mot dörren. Hon fruktade för att han skulle se henne och skyndade hon sig in i rummet hon hade varit i tidigare och väntade på att hans fotsteg skulle försvinna. Ett svagt klickande ljud hördes i korridoren, men det märkte hon inte.
Vad hon märkte var att utmed hennes kinder fanns det spår av tårar hon inte visste hade runnit ner.
Hon kom allt oftare till musikrummen efter det; så fort lektionerna var över gick hon med snabba steg till den delen av skolan, i hopp om att finna pojken där igen. Hon hade inte kunnat glömma honom, och varje dag under en vecka väntade hon. Hon satt ensam i de tomma musikrummen och lyssnade efter minsta ljud av en annan levande varelse. Men ingenting hördes på en hel vecka.
Hon var på väg till musikrummen när hon hörde det ute i korridoren. Hans röst. Samma ögonblick hon hörde det sprang hon den sista biten och tittade in i rummet. Än en gång stod han i mitten av rummet, men denna gång var det mulet, och ingen sol lyste i hans ansikte. Trots det var hans ögon lika ljust blåa som förut.
Han sjöng en annan sång, en som var ännu mer sorgsen och än en gång kände hon hur fylldes upp av orden som kom ur pojkens mun. Hon kände det som om hon sjöng om hennes sorg, hennes känslor, och hon kunde inte stoppa tårarna från att falla igen.
En dörr smällde igen längre ner i korridoren och hon gav ifrån sig ett ofrivilligt ljud av överraskning. För sent upptäckte hon sitt misstag, och hon såg hur pojken slutade sjunga och vände huvudet mot hennes håll. Inte förrän då märkte hon hur tomma hans ögon var.
”Vem där?” frågade han. Hon visste inte vad hon skulle svara, och fortsatte att vara tyst. ”Hallå? Vem är det? Jag vet att det är någon där?” Han började långsamt gå mot dörren och när han var halvvägs återfick hon fattningen.
”Förlåt. Det var inte meningen att störa dig, jag bara…” Orden dog i halsen när hans ansikte ändrades och han såg frågade åt hennes håll.
”Vem är du?” Han tog några steg till närmare dörren; ju närmare han kom, desto säkrare blev hon på att hans blick var riktad mot en punkt någonstans över henne axel.
”Jag heter Therese, jag går på Natur.” Hon backade ett steg när hon tyckte han kom för nära, och han stannade.
”Varför är du här då? Natursalarna är väl på andra sidan?” frågade han. Hans ögonbryn rynkades ihop.
Hon tvekade lite, men bestämde sig för att tala sanningen. ”Jag hörde dig sjunga förra veckan och jag- jag tyckte verkligen att du sjöng bra. Jag ville höra det igen.”
Han höjde på ögonbrynen, av förvåning antog hon, och hon såg ner mot sina fötter. De var tysta ett tag, tills han pratade igen. ”Du- Tyckte du om det?”
Hon nickade, men när hon märkte att han inte reagerade svarade hon honom med ett enkelt ”Ja”.
”Varför?”
Hon såg upp mot honom igen när han ställde frågan. ”Jag vet inte. Du har en otrolig röst.”
Hon såg hur ett leende spred sig över hans läppar; hennes hjärta hoppade till av synen. ”Tack”, sa han.
Hon fick det bekräftat att han var blind. Han talade om för henne att han förlorade synen när han var ett litet barn, för liten för att själv komma ihåg det. Han hade några minnen från tiden då han kunde se, och sättet han beskrev dem på sa henne att han hade gått igenom dem många gånger. Hon trodde sig kunna förstå vart sorgen i hans röst kom från.
Han lät henne sitta inne i rummet medan han sjöng och sa ingenting när han hörde hennes gråtfyllda röst när hon pratade. Han lät henne sitta en bit ifrån honom, för att undvika att komma för nära. Han tillät henne ställa honom fråga efter fråga, trots att hon knappt svarade på några utav hans frågor.
Veckorna gick och vintern var över. Fortfarande satt de två inne i rummet tillsammans, medan solen sken in genom fönstret. De satt på golvet, hon nynnandes på en av hans sånger medan han lyssnade med stängda ögon, när han ställde frågan hon fruktade mest.
”Äter du inte i skolan?”
Hon tystnade och satt orörlig, medan hon såg hur hans ögon öppnade och fokuserade dem åt hennes håll. ”Va?”
”Du är alltid här inne när jag kommer hit och du går aldrig förrän klockan ringer. Du är här praktiskt taget hela lunchrasten”, förklarde han och bet sig i läppen.
För henne kändes det som om en hand kramade om hennes hjärta och hon fick svårt att andas. Hon kunde inte tala om sanningen för honom. Kunde inte säga vad som egentligen gick igenom hennes hjärna. Hon kunde inte. ”Jag vet inte vad du har fått för dig, men jag äter i skolan. Har du aldrig hört talas om att äta snabbt?” Hon började ställa sig upp för att gå.
”Nej, vänta-” Hans hand sköt ut och fick tag om hennes handled; det var första gången han rörde vid henne. Hon slet hastigt utan handen, och med skräck i ögonen lämnade hon rummet. Hon ignorerade hans rop efter henne och sprang nerför korridoren, bort från honom.
Dagen efter stod han och väntade på henne utanför skolbyggnaden när hon kom dit. Hon gick fram till honom med hjärtat i halsgropen; det var första gången de träffades utanför musikrummet. ”Hej”, sa hon tyst och såg på sina fötter.
Han sa ingenting, utan trevande sökte efter hennes hand, för att leda henne bort från skolan. Hon hörde hur skolklockan ringde och hon såg frågande på hans rygg, men var tyst. Hans hand i hennes kändes trygg.
De kom till slut fram till en äng inte långt ifrån skolan, omgivet av träd, där ljudet av bilar och människor inte hördes mer än ett svag brus i fjärran. Han satte sig ner på marken och satte henne i sitt knä. Hon stretade emot för att komma ifrån honom, ovan vid den nära kontakten och livrädd att han skulle känna det hon såg hos sig själv, men han kramade om hennes midja och tvingade henne att sitta kvar. Hon var nära på att börja gråta när han tyst sa, ”Snälla.” Hon stillnade och lät hans fingrar sakta gå över hennes armar och lår, längs hennes ryggrad och mot magen, där de följde linjerna av hennes revben. Hon kände hur hans suckade och tårarna föll från hennes ögon. ”Du är så smal, Therese.” Hans händer sökte sig runt hennes midja än en gång och kramade henne bakifrån. ”Så smal.”
Hon kunde inte få fram ett ljud. Hon grät ljudlöst medan hon kände hans varma kind mot hennes rygg och den svaga bris som strök över hennes ansikte och kylde ner de varma tårarna. De sa ingenting på ett långt tag.
”Kan du… Kan du beskriva hur det ser ut? Det runt omkring oss, alltså.”
Hans ord gjorde henne förvånad; hon var förberedd på att han skulle ställa frågor hon inte kunde svara på än. Men hon samlade sig, och med skakig röst förklarade omgivningen för honom. Han frågade henne om färgerna och avstånd, och hon svarade. När han tystnade hade hon lugnat ner sig så mycket att hon kunde torka tårarna utan att nya rann ner. Försiktigt och tveksamt lutade hon sig bak mot honom, och hon kände hur hans armar slappnade av runt henne. Hon vände huvudet för att se på honom, där han satt med stängda ögon och ett smått leende på läpparna. Ett svagt hummande lät från hans hals.
”Det låter så vackert”, sa han med en darrande ton. Han såg så fridfull ut, att hennes hjärna blev blank, och hon lutade sig närmare och kysste honom på läpparna. Hans ögon öppnades och hans kropp stelnade till; i fruktan drog hon sig tillbaka från honom med uppspärrade ögon, beredd på det värsta. Istället log han och drog henne till sig, så att deras läppar möttes igen. Det var mjukt och tryggt och hon kände det som om hon hade hittat sitt nya hem.
Solen sken över dem och spred värme och ljus över dem, och hon kände att det här var en av de perfekta stunderna hon hade hört talas i en av hans sånger.
”Kom igen, snälla?”
”Varför? Det kommer bara att bli fel..”
”Vad är det för fel? Snälla Therese, det är bara mat.” Han höll gafflen med pasta framför sig och åt upp det. ”Se, det är inget farligt”, sa han. Han tog en ny bit, en mindre, och gav den till henne. ”Det är inte bra för dig om du inte äter, det vet du.”
Han hade försökt övertala henne ett längre tag, och hon insåg att hon inte kunde säga nej till honom längre. Det var alltid på det sättet. Hon tog maten och tuggade långsamt, kände den ännu främmande känslan av pasta i sin mun. För första gången ända sedan han hade börjat sina försök att få henne att äta kände hon inte äckel. Hon var fortfarande ovan vid att känna så mycket smak, men hon gjorde det för honom. För att han skulle le åt henne.
Han gav henne en kram och gav henne tallriken och gafflen. Han tvingade henne aldrig att äta mer än vad hon ville och orkade, och det gjorde henne lättad. Hon gjorde det av egen vilja och för varje gång blev det lättare. Hon trodde att hon skulle känna sig äcklad av att hon började gå upp i vikt, och det gjorde hon i början också, men det gick sakta över tack vare honom. Han höll alltid om henne när han kände på sig att hon blev för självmedveten. Han kysste henne när hon började prata om sina fel. Han viskade till henne att hon var vacker varje gång hon satt och petade i maten. Han kunde inte se henne, men han kunde känna. Han förstod vad hon behövde och när, och det hjälpte henne att komma tillbaka till den hon hade varit innan.
Hon kände sig lättare om hjärtat, och den trötthet hon inte visste hon hade upplevt förvandlades till lycka och livslust. Men trots det kunde det ibland komma stunder där hon blev så äcklad av mat att hon inte kunde låta bli att kräkas, för att bli av med det från sin kropp. På något sätt märkte han av de tillfällen, och hans tysta gråt när han kramade om henne vred om hennes hjärta i förtvivlan. Hon ville inte se honom gråta; hans leende var allt för henne.
”Therese.”
Hon såg upp när hon hörde hans röst och log. Snabbt reste hon sig ifrån golvet där hon suttit och gick fram till honom. ”Du är sen, jag var nästan rädd att du inte-”
”Jag måste berätta en sak.” Hans vanliga leende var inte där när han pratade och hon stannade upp några metrar framför honom. Avsaknaden av hans glada hälsning gjorde henne nervös.
”Berätta vad?”
Han gick långsamt fram till henne. ”Lova mig. Lova mig att du inte kommer att gråta, okay?” Han svalde, och hon var öppnade munnen för att prata. ”Jag ska flytta, Therese.”
Hon såg förvirrat på honom. ”Flytta? Flytta vart? Varför är du så seriös, det är väl inte så långt-”
Han skakade på huvudet. ”Jo, det är det. Eller, tillräckligt långt. Pappa hittade nytt jobb uppe i Luleå, så vi ska flytta dit.”
”Nej.” Hon sjönk ner på golvet medan hon tog in det han berättat för henne.
”Therese?”
”Du.. Du kan inte flytta? Vad ska jag göra utan dig? Hur ska jag klara mig utan dig, du får inte flytta!” Tårarna strömmade nerför hennes kinder när hennes röst stegvist blev högre och hon såg honom svälja igen.
”Jag har inget val. Jag måste följa med.”
Hon grep efter hans hand och kramade den hårt. ”Snälla, lämna mig inte. Snälla...”
En tår rann nerför hans kind när han satte sig ner bredvid henne, och kramade henne hårt. ”Jag kommer tillbaka. Efter studenten, det första jag gör är att komma tillbaka, okay?” Han höll henne en bit ifrån sig och hans tomma ögon stirrade på en punkt strax ovanför hennes högra axel. ”Jag kommer att ringa dig varje dag. Vi kan till och med hälsa på varandra under lov, eller hur? Men då får du lov att ta hand om dig själv, har du förstått? Du måste se till att må bra, även om jag inte är här.”
”Jag kan inte.. Jag kan inte göra det utan dig, du får inte-”
”Jo, Therese.” Han kramade henne igen, ett leende i hans ord. ”Jag vet att du är stark nog. Innerst inne.”
Studenten var varm; solen sken starkt, allas leenden lyste och hon kände sig trygg. Hon var färdig, hon hade klarat sig.
Och där stod han.