Mental Circus
A/N: Jag skrev den här efter att ha sett Narshas "삐리빠빠" (Bbiribbabba). Har man sett musikvideon känner man nog igen många element i den här novellen, men det här var ett tema jag inte riktigt testat på ordentligt tidigare. Hoppas det blev bra ändå.
Skogen hon är i känns ovanligt livlös; utan ljud eller färger är det som om hon befinner sig i en tavla. Hon ser sig omkring, men ser inga tecken på något levande, varken människa eller djur och hon undrar hur hon hamnat där. Det är vindstilla, och solens strålar lyckas inte riktigt lysa igenom de tjocka trädkronorna förutom på få ställen där de bildar ljusa fläckar på marken.
Hon sätter sig ner på en sten, och i väntan på att något ska hända visslar hon en ton hon inte riktigt känner igen, men inga ljud kommer över hennes läppar. Förvånad försöker hon prata, men trots att hon känner sina läppar röra sig kan hon inte höra något.
Hon stannar upp mitt i ett ord när hon ser något rött i ögonvrån och när hon vänder sig om kan hon precis se konturerna av en kvinna försvinna bakom ett träd. Hon hoppar upp från stenen och springer till platsen där hon såg kvinnan, men där finns inte ens det minsta spår av någon.
Mattias håller hårt i sina böcker där han står och undviker att se på henne. ”Förlåt”, kommer det som ett svagt mummel från honom och hon vill inget annat än att drämma böckerna i huvudet på honom.
”Förlåt?” säger hon. Hennes röst är oväntat hes. ”Du gör slut med mig efter två år, av anledningen att du tröttnat och det enda du kan säga är förlåt? Du vet att du är allt för mig, Mattias, gör inte detta.”
Hans uttryck hårdnar när han hör henne tala och äntligen ser han henne i ögonen. ”Vad vill du att jag ska säga, Helena? Jag är ledsen, men jag vill inte fortsätta den här relationen mer.”
Med det vänder han sig om och går, och hon är nästan säker på att han kan höra ljudet av hennes hjärta som brister.
Vågorna slår hårt mot klipporna under henne, men även denna gång är det en tung tystnad som fyller hennes öron istället för de ljud hon annars förknippar med havet. En ensam fågel flyger långt ovanför henne; allt hon kan urskilja utav den är att den är svart. Allt annat omkring henne är grått.
Hon gillar inte grått.
En rysning går igenom henne och något inom henne säger åt henne att vända sig om. Långt bakom henne, för långt ifrån för att hon ska kunna se ansiktet, står en man. Hans långa hår sveper om hans ansikte i den starka vind som hon inte kan höra eller känna.
Hon ropar på honom - ett tyst rop då ingenting kommer över hennes läppar. Hon vet att han ler; hon kan känna det på sig.
”Välkommen”, hör hon honom säga i en mörk klang, lika tydligt som om han stod bredvid henne.
”Jag är ledsen, Helena.”
Hon ser upp från sin bok och mot Fanny som står över henne. ”Vad har du nu gjort?” säger hon med ett leende.
Fanny biter sig i läppen. ”Jag hörde om dig och Mattias. Att han gjorde slut med dig.”
Hennes leende försvinner. ”Vet hela skolan om det nu? Perfekt, precis vad jag behövde”, muttrar hon och vänder blicken mot sin bok igen.
”Du vet att jag finns här för dig om du behöver prata om det.”
”Jag vet. Men jag klarar mig, jag lovar.”
Kvinnan på scenen skrattar högt, en ton som skär in i öronen på henne, men hon finner sig inkapabel till att se bort från det som utspelar sig. Av kläderna att döma är kvinnan en cirkusdirektör, men aldrig tidigare har hon sett en liknande cirkus. Mannen på enhjulingen har hår som räcker ner till marken under honom; Kvinnan med skägget håller ett bylte i sin famn, men hon kan se en snabel sticka ut; Pojken har omänskligt långa armar som han använder för att svinga sig mellan lianerna runt scenen; Gumman i hörnet rör sig inte, annat än att röra fingrarna i takt med musiken som en hop med dvärgar åstadkommer på en ställning bakom artisterna.
”Mina damer och herrar”, säger direktören med en hög röst som påminner om ljudet av naglar mot en svart tavla. ”Kvällens föreställning bjuder på underbara under och förtrollande förtrollningar! Blunda inte - då mister ni kanske någonting.” Direktören pausar och ser rakt på henne på läktaren. ”Ert förstånd, bland annat.”
Bakom henne kacklar gumman i ett tandlöst skratt.
Hon är inte van vid att gå genom korridorerna själv. Med Mattias vid sin sida märkte hon aldrig hur många människor som gick förbi henne, men ensam känner hon sig som om hon drunknar i folkmassan. Det är en känsla hon inte gillar och nästan panikslagen springer hon in i ett tomt klassrum, i hopp om att kunna söka skydd tills lektionerna börjar.
Klassrummet är inte tomt. Mitt framför henne, vid katedern, står Mattias. Med en annan tjej. Kyssandes. De sliter sig ifrån varandra när de hör henne storma in och Mattias ögon vidgas när han ser henne.
”Helena”, säger han med ren förtvivlan i rösten. ”Jag-”
Hon backar ut från rummet så fort hon kan, oförmögen till att samla sina tankar som rusar runt i hennes huvud.
Av någon anledning har hon lust att skratta.
Hon sitter på stenen igen, men hon är inte ensam den här gången. På marken, vid hennes sida, sitter kvinnan med det röda håret, med ansiktet vänt nedåt. Hennes hår ser nästan självlysande ut i den grådaskiga omgivningen; en nästintill skrämmande effekt på grund av sin intensitet.
Kvinnan snyftar till, axlarna skakar svagt, och hon känner enorm sorg för sin kompanjon. Försiktigt lyfter hon sin hand och rör vid kvinnans arm. Hon har lärt sig att hon inte kan prata och istället trycker hon till lite med sina fingrar runt kvinnans vita arm. Skakningarna slutar upp och hon vänder sakta på huvudet.
Där ansiktet borde vara finns det inget mer än en vit mask med tomma, svarta hål till ögon.
Rakbladet glimmar till i ljuset från badrumslampan. Hon stirrar på de bruna fläckarna på metallen med en tom blick, studerande det torkade blodet som om det kunde innehålla lösningen till hennes sorg.
Med en suck slänger hon bladet ut genom fönstret och det landar med ett svagt ljud på gatan nedanför. Det är hennes tredje den veckan; så fort fläckarna håller sig förlorar metallen sin skönhet och sitt lugn. Hon plockar fram ett nytt rakblad från badrumsskåpet och utan en min drar den över den ärrande handleden.
Den oanvända eggen skär lätt genom hennes hud och blodet rinner fram lätt. Men hon får längre inte något lugn av smärtan.
Stolen som mannen sitter på liknar mer en tron än någonting - passande för hans kungliga utstrålning. Han ser inte på henne, utan på det förkrympta huvudet han håller i sin hand, studerar det noga med sina isblå ögon.
”Skogen är en farlig plats, Helena. Det finns saker i den du inte bör närma dig om du inte vill-”, Han ser äntligen upp och fokuserar henne med sin blick, ”-gå vilse.”
Mannen kastar bort huvudet och det landar i en hög med andra kroppsdelar i ett hörn. Hon ryser till när hon ser en hand vars fingrar fortfarande rör sig.
”Med mig är du säker, det svär jag på”, säger han i hennes öra och hon rycker till; hon hade inte sett honom komma till henne. ”Jag kan ge dig allt du vill ha, i utbyte mot endast en sak.”
Han skrattar vid hennes frågande blick - ett ihåligt läte av något som skulle likna ett mänskligt skratt.
”Jag kommer att tala om det för dig när du bestämt dig för att bli min, kära Helena. Inte innan dess.”
Han vänder sig om, bort från henne. ”Ge dig iväg nu.”
Golvet öppnar sig under henne och hon faller, faller, faller ljudlöst.
Fannys röst svävar emot henne genom telefonen, men hon finner inte mycket styrka till att verkligen lyssna.
”-pratade med din lärare och han sa att du inte dykt upp till några lektioner på över två veckor. Helena, du kan inte bara sitta inne och inte göra någonting, du måste-”
”Men jag gör inte ingenting”, avbryter hon sin vän, som tystnar. ”Jag drömmer, Fanny. Helt makalösa drömmar. Jag önskar du kunde se dem. De är fantastiska, om än smått läskiga. Men det är något med dessa drömmar. Det är nästan som ett alternativt universum, utan sorg, smärta och ångest. Jag önskar…” Hon tystnar och inser att hon sagt mer nu än vad hon gjort på många veckor.
Fanny är tyst på andra sidan linjen och tystnaden stör Helena.
”Jag kommer hem till dig imorgon. Det här leder inte någonstans bra.”
Det är fest: hon känner det snarare än ser det. Den ljudlösa musiken pumpar i hennes kropp och hon vill dansa, dansa bort allt hon känner till. Men tillställningen framför henne är för viktig för att se bort från.
Den ansiktslösa kvinnan ligger slappt på tronen, med ögonen tomt stirrande på henne. Kvinnan har öppna sår i handleder, knän, armbågar och hals och vid varje sår hänger människor med täckta ansikten och lapar i sig blodet som sipprar fram.
”Visst är det vackert”, säger han. ”Hon är fylld med sorg, ilska och uppgivenhet. Det finns inga starkare känslor än det. Inte ens kärlek är starkt nog för att mäta sig med dem.” Han går fram till kvinnan, som sliter sin blick från henne och fäster den på mannen istället. ”Så vackert.”
Hon ser på när mannen lutar sig framåt och grymt sliter upp såret i halsen, så att mer blod sipprar upp. Kvinnan rycker till.
”Kom, Helena”, säger han till henne. ”Kom och var med oss.”
Tanklöst rör hon sig fram, som om en magnetisk kraft drar in henne. Hon ställer sig bredvid kvinnan och böjer sig framåt, fixerad av det mörka blodet som fritt rinner från såret ner på den vita klänningen. Fylld av förundran sätter hon läpparna mot kvinnans iskalla hud och lapar i sig vätskan. Genast börjar hennes huvud att snurra och hon snubblar till när mannen sliter henne till sig och håller henne tätt.
”Åh, denna lycka! Denna underbara, förunderliga salighet! Vi ska dansa, dansa tills vi inte längre kan stå och mer ändå”, säger han och han ger ännu en gång ifrån sig den kalla härmelsen av ett skratt. ”Du är min nu, Helena, och jag ska ge dig allt du vill ha.”
Glad och upprymd följer hon med i hans dans, tyst skrattandes. Han ler åt henne, ett mörkt leende som talar om hemligheter och förräderi.
”Priset är ditt förstånd.”
”Helena, snälla kolla på mig!”
Hon vänder huvudet efter ljudet som når hennes öron och ser en flicka titta på henne med tårar i ögonen. Vad var det hon hette?
”Något är fel, något är jättefel. Vad har du gjort?”
Hon borde veta namnet. Hon har det på tungan.
”Har du tagit några droger? Slagit dig i huvudet? Helena, snälla. Prata med mig!”
Förtvivlan är tydlig i flickans ansikte, men det är ett leende som bränt sig fast i hennes minne. Ett leende och varma sommardagar.
”Fanny.”